Arci Pasanen, deltagare på kursen Hållbarhet, journalistik och sociala medier, skriver om permakulturgården Wisdom Forest i Ecuador – och hur våra rörelser i världen kan likna maskrosens frön i vinden.
Jag är en analfabet när det kommer till odling. Processen med att så och låta de små skotten växa och ta hand om dem under en längre tid med vattning och ompyssling låter verkligen helt underbar, jag älskar det. Men I can’t do it. Det är något som också syns i min trädgård, där växer perennerna som någon annan för länge sedan planterade och sedan är allt vildvuxet. Däremot tycker jag väldigt mycket om att umgås med växterna, ligga på gräsmossmattan med de små gröna varelserna. Tillsammans tittar vi mot himlen eller på varandra, men att lyckas med en odling är för en tovig vresrosbuske som mig stört omöjligt.
Men vad jag är bra på är att läsa in såendets och kultiverandets poetiska språk i livet. Från skogen, trädgården, ogräset och de vildvuxna gräsmattorna lär jag mig att förstå poesin i att vara människa i relation till andra. Även till växterna. Jag vill gärna ha en relation med dem, men där de själva tar mer ansvar istället för att lägga sina liv helt i mina händer. Det är ett ärofyllt uppdrag, det där med odling och särskilt permakulturell sådan, min (odlings)lott i livet är nog ändå att översätta grönsaksdikterna till meningar med livet.
Exempelvis; så som maskrosens (för övrigt en mycket trevlig samtalspartner) frön sprider sig i vinden, likadant kan våra rörelser i världen te sig. De kan hamna lite här och där, möta lite det ena eller det andra. Situationer man är med om eller relationer som påbörjas kan försiktigt ta rot, kanske utan att man märker det förrän det står i full blom. Något som sedan blir en del av livet och som känns alldeles självklart.
Det här hände nämligen mig nyligen. I påskas var jag med och arrangerade en festival där en vän som jag inte träffat på tio år också var en av arrangörsteamet. Sist vi sågs var på hans gård Wisdom Forest, belägen i Ecuadors djungel. Gårdens fokus ligger främst på permakultur, icke-våld och samarbete med de urfolk som bor i närheten. När jag var där var det som att komma hem, vilket det också var på ett sätt då han bodde där med sin familj, men också till ett själsligt hem där många av mina värderingar hamnade i harmoni med varandra. Där fanns djungeln, odlingen, kakaon (tänk choklad), vegetarianismen, yogan, det kontemplativa och filosofin om naturens egna värde och intelligens som riktlinjer och livssyn. Men som alltid i livet, tiden gick, jag åkte hem till Sverige och tropikerna kändes långt borta.
Tio år senare och där var jag helt plötsligt i en relation som blommade. Inte bara med min vän, utan med projektet där jag en gång hade hittat hem. Han berättade om sin idé att skapa den största matskogen i världen där hälften av grödorna är till lokalbefolkningen och den andra hälften till djuren och skogen själv. En av pelarna är också ahimsa, icke-våld, vilket betyder att ingen skada får ske på vare sig djur eller växter. Träden som planteras får inte huggas ned, utan har rätt att få växa fritt. De har rätt att finnas för sig själva och samtidigt tillsammans i en helhet.
Helt plötsligt är jag drabbad av djungelfebern igen. Min kropp minns hur det var att uppleva regnskogens årstider och levnadskraft. Hur hemma det var att vara där allt växer, på varandra, med varandra, hela tiden åt alla håll. Lite som jag själv, mina tankar och mina känslor, jag kan känna igen mig något mer i det exotiskt explosiva än i granskogens susande lugn. Så, det är bara att konstatera att djungeln har slagit rot i mig och vi blommar. Vad frukterna blir, kan bara tiden utvisa. Jag hoppas på mango.
Text och foto: Arci Pasanen
Deltagare på kursen Hållbarhet, journalistik och sociala medier
Aktiv i Naturens Rättigheter i Göteborg, www.naturensrattigheter.se
