I Michael Endes bok “Momo – Eller kampen om tiden” får läsaren lära känna Momos vän Beppo Gatsopare. Det är en man som sopar stadens gator, en uppgift som skulle kunna betraktas som ändlös och hopplös. Men Beppo har ett knep. Han tittar aldrig mot slutet av gatan utan fokuserar på varje steg, varje tag med kvasten och varje andetag. Då går arbetet bra. Han trivs med det han gör och mot slutet av dagen har han hunnit färdigt.
Som rektor på en skola som strävar efter omställning till omsorg om Jorden och människorna och en rättvis fördelning kan vägen till målet kännas lika ändlös och hopplös som Beppos gator. Med all världens information i handen fastnar blicken vid telefonen och jag hamnar långt bort i tankarna. Jag ser ofattbart lidande och krig, väderkatastrofer och skogsbränder. Jag ser forskning som visar att livets förutsättningar i grunden kommer förändras inom mina barns livstid.
Känslan av maktlöshet omger min själ och väntar på en öppning så att den kan välla in. Särskilt starkt tryckte den på under det amerikanska presidentvalet. Man kan säga mycket om de båda kandidaterna, men problemet är inte just dessa personers styrkor och svagheter. Känslan av maktlöshet kommer eftersom samhället byggts så att enskilda individer kan få så mycket makt. Över krig och fred, ekonomi, miljöfrågor och en lång rad andra ämnen som påverkar alla människor nu och i framtiden. Till råga på allt har de makten även över min uppmärksamhet.
Oktober var vackert i år. Vackra kvällar med solljus över färgsprakande träd. Ett fantastiskt äppelår med mängder av fin frukt att ta hand om. Så mycket skönhet. Men uppmärksamheten, den vände jag mot valet i USA. Och på så sätt blev jag själv del av att centralisera makten till de individer som redan har mer makt än de borde ha.
Det är svårt att försöka vara en del av lösningen istället för att vara en del av problemet. Men jag försöker och ibland är jag lyckosam. Jag lägger bort skärmen för en promenad genom byn och hälsar på människorna där. Jag ser till att vi har ved för vintern, gör en plan för att bygga jordkällare och spelar piano med mina barn. Och dessa stunder lättar känslan av maktlöshet runt själen. Plötsligt hanterar jag en verklighet som är förståelig och som jag kan påverka. Jag kommer till min rätt.
I långa loppet känns det självklart att vägen till mer omsorg för Jorden och människorna och en rättvis fördelning går genom att många människor engagerar sig i sina liv och sin omgivning. Det är den berättelsen som vi står för på Holma folkhögskola. Med sociokrati som grund sprider vi känslan av ansvarstagande bland många och njuter medan vi bygger resurser och kunskap tillsammans. Precis som Beppo Gatsopare, en sak i taget. Frö för frö och samtal för samtal lever vi omsorg för planeten och varandra.
Jonas Wilson, rektor Holma Folkhögskola
