Av: Jonas Wilson, rektor på Holma Folkhögskola
Bild: Alexander Humphries
Ledigheten över jul kom och gick innan det var dags att återvända till arbetet på Holma folkhögskola. Dags att välkomna nya deltagare och dags för förberedelser för att välkomna solen, värmen, djurlivet och växtligheten. Allt det som tillsammans utgör och utvecklar Holma folkhögskola.
För egen del ligger en del av arbetet i att utforska berättelser om hållbara samhällen. Vad gör människor i sådana? Hur tänker vi? Vad drömmer vi om? Hur finner vi livskvalitet och njutning? Jag letar efter svar och träffar ibland på dem i vardagliga situationer. En sådan inträffade när jag och min son Oliver, 11 år, under jullovet hamnade i en lätt konflikt över en filmkväll.
Under ett par dagar hade vi pratat om att tillsammans se Howl’s moving castle, en japansk tecknad film från 2004. För egen del har jag en smula sent insett att jag gillar denna typ av filmer eftersom de ofta innefattar en släng magi som jag tycker förgyller livet. Till min stora glädje verkar mina barn uppskatta dem också. Dagen då filmkvällen var planerad byggde vi upp stämningen med en härlig promenad och genom att lyssna på musik från filmen.
Men när alla var redo för familjemys i soffan ville Oliver inte se filmen. Jag blev irriterad och frågade varför.
“Om jag ser filmen har jag den inte kvar att se sen”, förklarade han. Jag förstod att han menade allvar och spände käkarna. Kvällen riskerade att mynna ut i ett antiklimax. Kanske skulle jag tvingas titta på “Ensam hemma” istället.
“Men då kommer du kanske aldrig att få se den… Vem vet hur länge den finns på Netflix?”
Men Oliver stod emot. Jag hade svårt att dölja min besvikelse. Men vi såg en annan film istället, som var bra. Även jag blev nöjd till slut.
På kvällen satt jag bredvid barnen medan de somnade i sin våningssäng. Jag funderade på Olivers resonemang om filmen. Han ville att Howl’s moving castle skulle förbli osedd. Med lite distans insåg jag att det var både vackert och viktigt.
På ett plan handlar det om att han värdesatte drömmen om något okänt. Att i drömmen få chans att själv forma det okända utifrån egen fantasi. Genom att inte se filmen kunde han fortsätta att lyssna på den vackra musiken och leva i tron att filmen var lika vacker. Det fick mig att tänka på egna erfarenheter genom livet. Om hur jag som 10-åring sparade pengar för att köpa Nintendo-spelet Mega Man 2 som jag längtade efter men som sedan inte motsvarade förväntningarna. Eller hur jag under många år fann det isländska bandet Sigur Ros musik häpnadsväckande vacker, inte minst för att de sjöng på ett slags låtsasspråk. Men när de plötsligt sjöng en sång på engelska förstod jag att texten inte var bättre än andra texter och den magi jag upplevde att bandet stod för brann ut. Medan jag hörde barnens andetag från våningssängen slog det mig att det kan vara väl värt att inte ta reda på allt. Att låta det okända förbli okänt.
På ett annat plan är det en fråga om potential. För Oliver var potentialen viktigare att bevara än att få själva upplevelsen. Filmen finns kvar osedd. Den ligger där och väntar. Tänk om vi som individer och samhällen valde att tänka så oftare? Stående framför en skog väljer vi ofta att avverka den, vi tror det gör oss rikare. Stående framför ett hav väljer vi ofta att fiska ur det, vi tror det gör oss rikare. Stående vid ett oljefält väljer vi ofta att pumpa upp oljan, vi tror den gör oss rikare. Men kanske vore vi ännu rikare om vi låter potentialen finnas kvar. Om vi låter skogen stå, fiskarna simma och oljan förbli i marken. Då finns de kvar för sin egen skull, för oss själva senare eller för en helt annan generation.
Innan jag släckte lampan betraktade jag Oliver där han sov. Jag funderade över var hans drömmar tog honom. Kanske till ett vackert palats i en tecknad film, med svävande träd i skymningens storslagna ljus. Jag kände mig glad över att inte få veta. Och tänkte att han har lärt mig något i min jakt efter berättelser om hållbara samhällen.
Jonas Wilson, rektor på Holma
